Mitt Japan

I Lördags gick vi till parken för första gången! Det var jag, Toshi och lilla Alex, såklart. Det var soligt men lite små kallt, men vi gick iallafall. Såklart bestämde sig Baby för att bajsa ner alla sina kläder precis då vi kommit till parken, så det var bara att ställa sig mitt i allt och börja byta blöja och kläder på fjunet. Dock var vi ensamma i parken, plus att vi hjälptes åt, så det gick snabbt och smidigt. När detta väl var gjort var det premiär lek i det härliga solskenet!

 

... mot vattkoppor! Iallafall om mamman heter Annika och inte hade så många vattkoppor som barn. Jag löper tydligen risk att bli sjuk igen ifalll jag blir smittad och om detta händer när jag är gravid så kan det få allvarliga följder för barnet. Och eftersom vi vill ha minst ett barn till så är ju det en risk man helt inte tar ( förra gången var jag inte medveten om detta). Så sagt och gjort, jag packade ner Alex i barnvagnen och for iväg på sjukan och fick mig min spruta. Skönt! Nu behöver jag iallafall inte oroa mig över det något mer :)

 

Alex fick också sista omgången av bland annat polio vaccinet förra veckan. Nästa gång baby ska vaccineras är då han fyllt 1 år. Skönt att ha det klart för ett tag iaf :)

 

Nu är det snart vår här i Japan, och då bubblar alla dessa " första gången jag kom till Japan" kännslor upp till ytan igen. Varje år. Så jag måste bara få skriva att jag älskar detta land och livet här. Och så klart skriva VAD det är med det här landet som jag älskar så!

 

När jag först kom till Japan så slogs jag av hur annorlunda trafikljusen vid övergångsställena var. Olika men ändå samma. Vad som gjorde största intrycket på mig var ljudet de gjorde när det var grön gubbe och man fick gå över vägen. Helt annorlunda än hemma i Sverige. Sedan dess älskar jag att höra detta ljudet från övergångsställena, och varje vår ( eftersom när jag först kom till Japan så var det vår) när jag går över ett övergånsställe och hör detta undera ljud får jag tillbaka lite av den kännslan jag hade när jag först kom hit.

 

Jag ÄLSKAR att under vår månaderna ( sen April till tidigt Juni ) kunna gå ute på gatorna, utan jacka eller något ute plagg och bara känna LUFTEN av Kyoto, solens värme och höra alla ljud från trafikljus, bilar, cyklar och människor. Bäst av allt är när jag har en White mocca kaffe från Starbucks i handen! Varje vår får jag samma "wow, jag är faktiskt här" upplevelse när jag är ute och strosar och fascineras såååå av att se allt jag får se, templen, träden, bergen, byggnaderna... Allt detta som för Japanerna säkerligen är vanligt, "hemma" och kanske lite trist, är ju för mig helt fantastiskt, spännade och ovanligt.

 

SOM jag ser fram emot den här våren och kommande sommaren, tillsammans med min familj. Det är så mycket jag vill göra tillsammans med min man och min son, jag kan knappt vänta! Härliga dagar i parken, på zoo, på akvariumet, vid havet, på Universal Studio Japan, på Ryokan, gå på Gion matsuri och kanske mest av allt - att gå som en familj och köpa glass på "Baskin and Robbins" varma sommar dagar! :) Det mesta av detta kanske inte blir av iår eftersom fjunet fyller 1 år den 30 Juni, men något av allt dett ska vi väl kunna göra :)

 

Sverige är jävla bra, men Japan är inte så pjokigt det heller ;)

 

Avslutar med att lägga in 2 bilder på far och son....

 

 

 

 

 

 

... från och med någon gång i Mars. Varför så tidigt? Nämligen därför att jag mest troligt har fixat nytt jobb! :) Heltidsjobb dessutom :) Jag ska skriva papprena i Mars, börja jobba så smått och sen i April så ska heltidsjobbet alltså kicka igång. Jag fick anställning precis där jag önskade, på en skola här i Kyoto. Det är bara ca 15 minuters prommenad från vårt hus och jag kan även ha med mig Alex sedan när han blivit så pass stor att han lärt sig att gå. Fram till dess får han gå på eget dagis :)

 

Jag är verkligen jätteglad över detta! Lönen är bra, arbetstiden är Måndag till Fredag, kl. 09.00 till 17.00, lunch ingår, eventuella transport kostnader ingår, gångavstånd från vårt hus och jag kan ha med mig Alex. Score! Dessutom älskar jag verkligen jobbet som engelsklärare för små barn, så det känns himla kul att få återgå till detta :)

 

På mitt förra jobb arbetade jag för samma lön men mer timmar ( kl. 09.00 till 18.00, måndag till fredag och varannan lördag 09.00 till 15.00). Lunch ingick inte och jag hade ca 40 minuter med tåg till jobbet ( ca 1 timma med cykel). Så JA - jag känner mig ÖVERLYCKLIG över mitt nya jobb. Tack kosmos för detta underbara!! ♥

 

Mitt lilla gullefjun har nu hunnit med att bli hela 7 månader gammal :) Galet vad tiden går fort! Och dessutom var det som att Sverige resan kick-startade något i honom, för under loppet av en månad ( alltså medans han var hemma i Sverige ) har han lärt sig att:

 

* Skickligt rulla runt från mage till rygg, rygg till mage, fram och tillbaka. Han har också blivit skicklig på att gymnastisera och balansera liggandes på sida med ena armen rakt ut.

* Röra sig upp och ner när han ligger ner. Han är aldrig på samma ställe som han somnade på då han vaknar.

* Sova på mage.

* Förflytta föremål mellan händerna.

* Sitta upp utan stöd ( dock vakar jag som en hök över honom då han känns något ostabil än och närsomhelst kan smälla ner i golvet igen).

* Greppa föremål mer ordentligt och sträcka sig efter saker han vill ha.

* Göra andra ljud än glas- spräckar "Iiiiihhhhhhh", som exempelvis " Nej nej nej, NEJ" och " dadada mamama".

* Göra tappra försök till krypning ( det är nog inte så himla länge kvar nu...)

* Hitta sina fötter och stoppa dessa i munnen.

* Äta majskrokar som han håller i själv.

* Dricka vatten ur pipmugg.

* Äta gröt och mera barnmat. Banan är dessutom väldigt populärt.

* Göra ansiktslyft på både mig och mormor, med sina sylvassa små nävar av stål. Det är jävlat pure muscles i de små fingrarna!

 

Det kan hända att jag glömt något såhär på vägen, men jag tror det ska täcka det mesta. Förutom en jättestor liten sak:

 

Gullefjunets FÖRSTA TAND har börjat titta fram! Trodde nog aldrig att jag skulle kunna känna mig stolt över en liten tand? Mamma hjärtat upphör aldrig att förvåna mig ♥

 

Då...

 

Gud vad en månad går fort! Som ni förstår av rubriken så är jag alltså tillbaka hemma i Japan igen. Lite bitterljuvt måste jag säga. Sedan Alex kom till världen så har familjen fått en helt ny innebörd för mig. Den person som jag absolut mest vill ska få vara med i varje dag av Alex liv är förutom givetvis pappa Toshi, även Mormor. Den känslan är så stark att jag ibland känner att jag kommer att bli tokig! Men det är ändå i Japan jag vill bo, för jag är såååå lycklig här! Men vem har sagt att någon någonsin får precis allting? Nej, jag tror inte att det finns just någon som har exakt och precis ALLT man någonsin kan drömma om. Om någon kommer och säger att " Jag har faktiskt exakt allt och inget annat jag kan be om" så tror jag nog att den personen inte talar helt sanning. Alltid finns det väl något man önskar sig? Bättre hälsa, snyggare kropp, mer pengar, äventyr, kärlek, barn, närheten av någon man förlorat osv osv... ANYWAY, jag menar, det gäller väl att se till det man är lycklig över och vara tacksam för det varje dag? Att helt enkelt välja att se det som är bra i ens liv istället för det som man önskar att man hade?

 

Haha, men jag ska ändå säga en sak som jag saknar brutalt med Sverige:

 

ICA KVANTUMS DELIKATESS POTATISAR !!

 

Jag hade nog aldrig trott att potatis kunde vara så himmelskt gott :)

 

 

Som avslutning på det här inlägget lägger jag in en bild på världens bästa mormor och lilla fjunet ♥

 

 

 

Idag gjorde kyckling-hjärna 1 & 2 ( jag och mamma ) ett tappert försök att ta sig ut till pappas grav. Sagt och gjort, vi klädde på oss, packade in lilleman i bilen och " off we go!". Det gick hyffsat bra att hitta till gravområdet, trots att vi båda besitter super - guldfisk - lokalsinnet. Men PÅ SJÄLVA KYRKOGÅRDEN var vi ju totalt lost.... efter ett par svängar fram och tillbak mellan gravområdena och att ha grävt fram vad som kändes som typ ett dussin olika gravar  gömda under snön var vi nära att ge upp. Jag frågar mamma " tror du inte att det kan vara den här gravstenen?" och så börjar jag gräva fram ännu en sten. Och FINALLY - there it was!! Daddy I found you!!!! :) Men guuuuud vilket snabbt besök det blev när vi väl hittat hans gravsten. Det fanns ingen snöskyffel på hans "avdelning", så jag grävde fram hans fina sten med mina vant- beklädda händer och ställde ner ett litet gravljust. Sedan var det typ dags att vända på klacken ( isklumpar till fötter) och fara hem igen. Både jag och mamma var ju rätt klädda för plumsande i djupsnön- NOT : Jag hade på mig ett par tunna mjukisbyxor och ett par puma sneakers, och mamma hade inte ens vantar på sig. Snacka om att jag är fröken Vildmark alltså... hahaha. 

 

Men nu har jag och lilleman iallafall hälsat på morfar :) Nästa gång får vi försöka göra ett lite längre besök ♥

 

 

 

... och snart är det dags att vända hem mot Japan igen. På Torsdag närmare bestämt. Men det har varit en fantastiskt rolig månad här hemma i Sverige!  Jag har sedan senast hunnit att:

 

Vara med då lillsyrran badat sina marsvin i diskhon...

 

Detta lilla plagg blev jag som förälskad i när jag och Carro och lilla Alex var ute på stan igår: