Mitt Japan

Graviditeten fram till vecka 9 har varit väldigt tuff. Jag har mått extremt illa och kräkts flera gånger per dag. Två gånger har jag farit in till sjukhuset för att få dropp då jag knappt kunnat hålla nere vatten heller. Men äntligen har det lättat lite grann, om än jag fortfarande mår väldigt illa mest genom hela dagarna och jag fortfarande kräks flera gånger om dygnet. Men jag kan iallafall hålla det mesta av maten nere, om än det ibland kommer något undantag.

Tack vare en massa suport från både Toshi och Jiji samt även från min arbetsplats så har jag kunnat ta det väldigt, väldigt lugnt. Jag arbetar bara ett par timmar per dag och inte ens alla dagar i veckan. Jag abetar bara så pass mycket som jag orkar och klarar av just nu. Även om jag är evigt tacksam att jag kan göra såhär, så önskar och hoppas jag ändå att jag så snart som möjligt börjar känna mig ännu bättre så att jag kan jobba mera, och tillsut fortsätta att arbeta som vanligt. Det blir inte många slantar på mitt lönekonto den här månaden kan jag säga. Att vara hemma massor är faktiskt inte heller någon drömsituation, då det enda jag gör är att ligga ner i sängen eller i soffan i väntan på att det äntligen ska få bli kväll och dags att sova för natten. Den här gången är jag inte alls trött ( alltså som sömnig trött vilket jag var när jag var gravid med Alex), vilket gör att jag inte heller kan sova bort dagarna. Och jag vaknar ofta under natten och minst en gång tar det ca 1 timma för mig att somna om igen. Allt detta gör att jag känner mig rätt nere, nästan lite deprimerad, då jag känner att jag blivit så isolerad. Jag varken vågar eller orkar göra något, inte ens gå och handla på supermarket. Så ja, jag ber och önskar att den här perioden får gå över snabbt och att jag får må bättre både mentalt och kroppsligt.

 

För att försöka vara lite mer positiv så for vi idag ( den 27 Februari) till läkaren för en liten koll av graviditeten. Den här gången kunde vi klart se vår nya lilla bebis, med huvud, kropp och till och med små armar och ben som sprattlade hej vilt :) Hjärtat pickade också på som det skulle :) Det var ju iallafall lite lyftande för humöret :)

 

Nu ska jag lägga mig ner - igen.

 

Mata ne!

Jag har skjutit upp att skriva det här inlägget i oändlighet nu. Inte för att jag inte VELAT skriva, utan för att jag inte funnit varken tid, ork eller mått bra nog. Men nu äntligen idag, är både Toshi och Alex borta på en LÖRDAG, vilket lämnat mig helt ensam hemma i några timmar. Jag mår dessutom rätt okej och har fått bort det mesta stöket och böket här hemma så nu jävlar. Nu ska jag skriva. Here we go:

 

Alex ska i slutet av September blir storebror! :) Vilket alltså betyder att jag är gravid i vecka 30 ( 8 månader nu) (!!!). Den här gången bär jag på en liten flicka :) Hon är pigg och rör sig massor inne i magen, och på gårdagens träff med doktorn kunde vi se att hon vänt sig med huvudet neråt och han sa att allt är som det ska och att hon ser helt frisk ut :) Vilken lättnad :)  Jag går nu till doktorn var andra vecka för koll.

Graviditeten den här gången har varit ännu tuffare än med Alex, antagligen för att jag passerat den gyllene åldern av 30 år, plus att jag nu har även Alex att ta hand om efter jobbet. De första tre eller fyra månaderna av graviditeten var ett rent helvete med illamåendet. Jag skrev ett tidigt inlägg på bloggen ( tror jag var i vecka 9 eller nåt) som jag sparat i utkastet som jag ska lägga upp efter det här inlägget, bara för att inte kunna "försköna" graviditeten senare när jag glömt bort hur jobbigt allt var i början. Ifall det skulle bli tankar på ett barn nr.3 i framtiden. Så jävla jobbigt var det alltså. Jag mådde konstant så illa, kräktes så mycket, kunde inte äta och gick ner mycket i vikt, for in på sjukhuset flertalet gånger för att få dropp. Och kunde knappt jobba. Stress, press och tror fan jag var på gränsen till deprission. Men den här graviditeten var också högst planerad och högst önskad, och att vi dessutom verkar få vår önskan uppfylld och få en liten flicka den här gången är bara för underbart! :)

 

Från och med runt månad 4 ( kring vecka 15 vill jag minnas) , började illamåendet äntligen lägga sig och jag började kunna återgå mer till jobbet. Men i och med att illamåendet började klinga av kom huvudvärken istället. Den här gången har jag dock valt att inte plåga mig själv mer än absolut nödvändigt, utan bad doktorn om huvudvärkdsmedicin som är okej att ta under graviditeten. Det har hjälpt lite iallafall.

 

Runt månad 7 började halsbrännan. Hade ingen halsbränna alls när jag var gravid med Alex. Nu förstår jag fullt ut hur jobbigt det är med denna plåga. Men som tur är finns det medicin mot detta också vilket hjälper mig att sova på nätterna.

 

Även runt månad 7 så mätte mitt blodsocker för högt värde och jag blev satt på en strikt " inget socker" diet under två veckor. Inget tillsatt socker, läsk eller godis ( såklart), men även saker jag inte tänker på som väldigt begränsat intag av bröd, ris, pasta och potatis. Usch vad jobbigt det var! Under dessa två veckor gick jag tvärt om ner 500 gram i vikt men mätte tack och lov helt OK värden på den mer utförliga blodsocker kollen nästa gång. Så nu är jag tillåten att äta normalt igen. Jag försöker dock att dra ner på sockret i form av att avstå från godis, choklad och läsk under veckorna ( som de flesta ändå gör). På helgerna tillåter jag mig själv att äta sötsaker, men jag försöker att tänka lite på hur mycket. Bröd och pasta och sånt tillåter jag mig att äta av under veckorna, då jag kände hur otroligt viktigt det är för kroppen att få detta för att ens orka fungera. Jag ska ju fortfarande dessutom ta mig igenom fulltidsarbete.

 

Nu igår när vi for till läkaren mättes mitt blodsocker igen ( en koll jag inte visste skulle ske så hade lämpligt nog ätit både middag OCH en liiiiten chokladbit eftersom det var fredag ca två timmar innan läkarbesöket...suck), och det visade lite högt, plus att jag gått upp 1 kg på 2 veckor, så jag trodde att nu är det kört igen. Nu kommer de säga att jag tjockat på mig för mycket och har på tok för högt blodsocker igen, men tack och lov sa de ingenting. Tack, tack , tack änglar :) Vill verkligen inte gå igenom resten av graviditeten som jag var tvungen att kämpa de där två veckorna.... Jag har verkligen fått en annan syn på socker, hur mycket socker jag får i mig utan att ens tänka på det. Och hur mycket jag ÄLSKAR bröd, pasta, potatis, ris och socker. Och att man inte behöver vara överviktig för att få diabetes, utan det kan hända vem som helst. Har aldrig tänkt så mycket alls på diabetes, men nu känns det som att jag fått en liten inblick i hur det kan vara. Och det är inte kul. Jag vet att det låter jätte fjantigt av mig att tycka att två veckor utan kolhydrater och sötsaker var så hemskt, men jag tyckte verkligen att nöjet med att leva fattades något. Missförstå mig inte, skulle jag få diabetes är det ju inget snack om saken att jag bara skulle vara glad att få leva, men att få äta gott är ju ändå en av de största lyckorna vi har. Det är en tröst när man är ledsen, en belöning när man gjort något bra och ett nöje man delar med sina nära och kära. Sen att jag är ett brutalt sötsaksmonster gör ju inte saken bättre...

 

Iallafall, nu mår jag rätt okej förutom lite mindre krämpor, men jag lyckas fortfarande jobba heltid ( med undantag för vissa dagar jag tar ut ledighet och måste gå hem halvdagar), men i det stora hela kan jag fortfarande ta mig igenom hela arbetsdagar. Jag är totalt slut när jag kommer hem och helgerna är oerhört viktiga för att få återhämta mig, men det går bra. Hur länge jag ska fortsätta jobba är fortfarande lite oklart, jag ska försöka prata med chefen nästa vecka. Men antagligen jobbar jag fram till slutet av Augusti, fast jag kommer nog inte orka ta mig igenom lika många hela dagar tror jag.

 

Nu har jag fått skriva inlägget med den glada nyheten, och skriva ner lite hur graviditeten varit så här långt. Jag ska försöka hitta en lucka snart igen att få sitta ner och skriva av mig lite.

 

Så... tills vidare, Mata ne!