Mitt Japan

Gott Nytt År alla!

Nu har alltså 2009 packat resväskan och åker till Bermudas på en evig solsemester, och som det året är värt det! Har varit By Far mitt bästa år i mitt 24 år långa liv. Som vanligt är jag ju lite av en guldfisk och minns inte detaljerna sådär glasklart, men jag minns att 2009 var det år då jag packade resväskan med hopp och drömmar och styrde stegen mot Japan. Jag vet också att det var just i Japan jag träffade mina drömmars man och att han nu gjort mig till den lycklligaste kvinnan på jorden. Och med det i ryggsäcken stegar jag in i 2010 med ett leende på läpparna :)

Men 2009 bjöd också på en Katt, vid namn Morf som jag gärna vill blicka tillbaka på lite snabbt. Han var den grårandiga lilla whiskas monstret jag tog hem och hade i min ägo i drygt 6 månader. Han fyllde min vardag med raseriutbrott över sönderslagna vaser och rivna gardiner, jag slet mitt hår över kattens förmåga att flytta vattenskålen över halva lägenheten och därmed blötlägga mitt golv, han skrämde vettet ur mig på nätterna och han gav mig många härliga klös och bitmärken i lekens hetta. Men han gjorde mig också så varm inombords då han var den sötaste kissen som satt sina tassar på denna jord ( iallafall för mig), han gav mig härlig hårbottensmassag då vi skulle sova ( hans egenhändigt valda sovställe var på mitt huvud där han gärna borrade ner klorna i min hårbotten och gav mig massage), han hoppade gärna ner i min väska i hopp om att få följa med mig på skolan, han var en pratglad katt och hade många visdommar att dela med sig av ( så länge jag jamade så jamade han tusenfaldigt tillbaka), och min kära katt hade en förkärlek till att ta gemensamma duschar.
Ja, han var en underlig och fantastisk katt. 2009 var inte bara året då jag hade honom i min ägo (sedan slutet av 2008 vill jag minnas) utan tyvärr även året jag var tvungen att ge bort honom. En väldigt tung och sorgsen erfarenhet jag nu har berikats med, och jag grät ganska mycket då jag lämnat över honom. Men det var till en bra familj med ett jättestökigt hus, så han har nu massor med saker att upptäcka och riva sönder i sitt nya hem. Dessutom har han nu fler kattkompisar än under singellivet hos mig. Men jag saknar min Morf, även kallad Stinky Pie.


Morf, Morfen, Stinky Pie, Little Sparta... kärt barn har många namn. Världens finaste katt! Oftast...


2009 var också året vi sa adjö till båda våra hundar, Viggo och Lord. Eller, jag hann inte säga adjö till nån av dem, men jag är tacksam att jag faktiskt tog mig tid att kela och leka med Viggo dagen innan pappa tog bort honom, helt ovetandes av hans kommande öde. Han började som värdens sötaste lilla svarta bomullstuss, och gav oss mycket glädje i familjen. Dock utvecklades han senare till en lite oberäknelig hund, och överbeskyddande mot Mamma. Det var kanske bristande uppfostran från vår sida, men jag har även en stark misstanke att allt kanske inte var rätt ställt i hjärnkontoret också. Men, innan han blev oberäknelig och överbeskyddande var han en så fin och underbar liten pys. Jag saknar honom.


Den svarta lilla bomullstussen Viggo, Viggen, Vigg.


Vår första hund var Lord, och den hunden har jag verkligen inget ont att säga om. Han var den perfekta hunden, ett praktexemplar. Han var så lugn och stabil i sinnet, skulle aldrig nånsin göra oss illa. Man kunde leka med honom hur man ville, man behövde aldrig vara rädd att man av misstag skulle förarga den hunden. Ofta brukade jag låta honom hålla min handled mellan sina stora käkar, och han placerade aldrig något tryck mot armen, som för att inte göra en illa.  När han var valp satt jag alltid på golvet med honom och kelade, vilket alltid ledde till att han kröp upp i knät på mig och bara myste. Även som fullstor Jämte skulle han bestämt krypa upp i knät på mig och jag satte mig ner på golvet. Som Houndini själv lyckades han alltid klämma in alla fyra benen i mitt knä, och sitta där nöjd och belåten.  Tyvärr så blev han med åren mer utehund än innehund, vilket gjorde att det blev hemskt mycket mindre kel. Nyligen blev han sjuk, och enda och mest humana alternativet var att ge honom en spruta och låta honom somna in. Tyvärr var jag redan här i Japan då detta hände, så jag kunde inte säga hejdå åt honom vilket känns rätt sorligt, för han var verkligen den perfekta familjehunden, med ett stort, varmt och vackert hjärta.


Den grå jätten med det stora hjärtat. Lord, Lorden.



2009 bjöd också på många härliga quotations tillsammans med lillsyrran. Typ ala: " Oh my god! It's a giant rock! That's right Kiba, it's a Giant Rock", eller " I think I'm having a heart attack. Yep, definitely a heart attack. Help." Många roliga stunder framför datorn med diverse parodier av Yo-Gi-Oh abridged, Snape, Silver Fang, Silent Hill och Avatar.

Det var lite ur mitt 2009. Så nu vill jag bara säga tack till det gångna året och välkommen till det nya, 2010! Idag blir ett lugnt firande hemma med Toshi. Vi ska fara till ett Jinja ( tempel), laga god mat och bara mysa heeeela dagen. Ett fint firande för att välkomna det nya året!

Jag hoppas ni andra också får ett bra nyårsfirande, lugnt som kanonkalas, och att ni får ett underbart 2010!

Tack och Välkommen!

Förra veckan skrev vi vårt Midterms test så nu är äntligen avlsappningens tid här! :) Iallafall under vårt 2 veckor långa vinterlov, Yeahhhh :) Skönt som satan känns det, jag har så mycket tid att bara göra vad jag vill, när jag vill :) Fantastiska frihet :) Idag har jag tänkt att städa upp läggan, som det behövs nu. Och sen funderar jag på att fara ner till Shijo och The Body Shop för att inhandla en liten julklapp åt mig själv, från mig själv :) Behöver nån ny , bra handkräm och sen skulle jag vilja ha nå bodybutter och en bodysplash/parfym. Men vi får se vad dagen bjuder på :) Toshi jobbar idag, så jag tänkte jag skulle hinna med att ta hand lite om mig själv :)

Förra helgen for jag och Toshi till Osaka och gick på en Tysk julfestival och åt tysk korv :) Mmmm jättegott och jättekul :) Vi gick även upp i Osakas Sky building, 35 våningar upp för att se på utsikten lite :) Man kunde gå ännu högre upp, typ 3 våningar eller nåt. Men då kostade det 700 yen / person ( typ mellan 60-70 sek) så jag tyckte att vi ser bra från 35:e våningen också :) På Osaka Eki ( tågstation) gick vi in i en Ghibli merchandise affär, full med jättesöta kramdjur, handdukar, nyckelknippor, koppar, glas, klockor, leksaker, ja... allt ni kan tänka er, från alla Ghiblis filmer. Bland annat Princess Mononoke, Spirited Away och Totoro :) Självklart fastnade jag för nånting... ett mobilsmycke från just Spirited Away. Jag köpte det inte då, men sen när vi kom hem ångrade jag mig så då erbjöd sig Toshi att köpa det när han är på väg hem från jobbet nästa gång ( eftersom han jobbar i Osaka). Sagt och gjort, nu har jag min nya älskling:



Whoalla! Är den inte sööööööt? På vår allra första dejt så gav han mig även en nyckelknippa med samma söta... gråa grisbjörn? Hamster? Jag vet fan inte vad det är, men söt som fan är den :) Vi vandrade omkring i Gion området här i Kyoto, då vi gick in i en Ghibli affär och han sa att jag fick välja vad jag ville och att han skulle ge mig det som present. Då valde jag denna figur, fast som mjuk nyckelknippa. I just love him :) (både Toshi och hamstergrisbjörnen)




Och så här ser resultatet ut på min mobil. Har jag visat er min nya mobil förresten? Tror inte det... här är den iallfall :) Sony Ericsson! Yey :) Nu är den ju dock typ 4 månader gammal, men I love it ! :)

Nu ska jag dra till Seyu och införskaffa nåt ätbart, innan jag ska börja städa tänkte jag :)

Lev och må!

Av en ren slump hörde jag just Gackt på radio. Vilken lycka! :) Han pratade om sin nya singel "The end of Silence" som dom sedan spelade. Riktigt bra, han låter som sitt gamla vanliga jag igen. Måste köpa den, ska kolla om den finns på iTunes, annars får jag gå in på Tsutaya.

För några dagar sedan kom Toshi hem med sina arbetskläder för att tvätta dem. Jag passade på att prova dem, till hans stora glädje. Han tyckte att jag blev väldigt söt och knäppte några kort:



Toyonaka Fire Department



Ordspråket att " vara i någon annans kläder" ni vet... hehe, så nu vet jag hur det är att vara i en brandmans iallfall :P Hahaha.... om än han givetvis inte har dessa när en brand inträffar, men det förstår ni ju ;)

Men jag tror jag lämnar över det riktiga brandmansjobbet till honom. Det är nog bäst så.

För ytterligare några dagar sen snubblade jag över de sötaste små.... klistermärkena (??) på Seyu, vår allt- i - allo supermarket. De var så söta att jag tänkte, dessa måste jag ju få användning för nån stanns och köpte dem. De hamnade rätt direkt på mitt elektroniska ordlexikon. Detta lilla underverk är varje japanska students bästa vän och eftersom jag spenderar mer tid men den än med nån eller nåt annat tänkte jag att det kunde behövas några små uppmuntrande symboler att titta på medan jag kollar upp ord efter kanji efter kanji efter ord i den. Resultatet:



Man gör ju vad man kan för att göra plugget roligare...



...och en bild säger ju mer än tusen ord. De får mig att le iallfall :)

Min underbara har som vanligt gjort något väldigt underbart för mig. Denna vecka inte bara en, utan flera saker. Men bland annat tog han med mig till sitt hårställe ( en av de bästa i Kyoto) då jag sagt att jag gärna ville klippa mig och skaffa snedlugg igen. När jag hade klippt mig så tyckte han att jag blev så fin, så han sa hela tiden att det blev så bra, att jag passade så bra i den nya frisyren. Jag blev själv väldigt nöjd, och fick hemskt mycket komplimanger i skolan. Så ja, jag är helnöjd med min nya frisyr. Check it out:



Woalla! Jag blev riktigt nöjd med nya frissan. Toshi också :) Han var så söt då han tog bilder på mig ( jag ville ha till min blogg). Han knäppte bild efter bild och jag tyckte att nu måste vi ha fått åtminstonde 1 bra bild, vilket till svar jag fick: " Kamerman no kibun ni natta" vilket typ betyder " Jag känner mig som en kameraman".

Men det är som sagt inte allt. I onsdags när jag kom hem från skolan han jag knappt mer än entra dörren innan han frågar " Annika, vill du fara till Universal Studios idag?". Vi har pratat i månader om att fara dit, men det har alltid kommit något i vägen, andra saker att göra eller att vi inte haft pengar. Men i Onsdags blev det äntligen av! Så vi for direkt till Osaka och spenderade heeeela dagen lång med att se 4D filmer ( bland annat Shrek som var super kul), åka Spiderman attraktionen, Sharks och Jurassic Park attraktionerna och se en jätte fin och färgsprakande parad. Jag hade så kul, blev som ett litet barn igen :) Har aldrig gått på nåt sånt förut, visst har jag gått på Liseberg och Grönalund men det är i princip ingenting i jämförelse. Tycker jag iaf. De är... roliga på ett annat sätt. Universal var så detaljerad och stor. Och så nytt. Kan tänka mig hur roligt jag skulle tycka det var på Disneyland :P

Här får ni se lite bilder:















Lycka är... att vara jag just nu :)

Efter vi kommit hem tog min älskade med mig på mitt älskade Yakiniku till middag. Det var såååå gott! En fantastiskt underbar dag ( som varje dag med Toshi ;)) men en extra bounus förutom att han planerat och förslagit alltihop är att han den här gången betalade för mig, det enda jag betalade för oss båda var tågbiljetten ( vilket ändå blev 300 kr för båda två) och han betalade resten ( vilket var mer). Ibland gör han  så, märk väl att det inte är alltid och det är inte något skäl till att jag älskar honom, men det får mig att känna mig så speciell, så viktig och så omhändertagen. Typ som en prinsessa :) Och det är första gången för mig och det är fantastiskt :)

Att ha en japansk pojkvän är inte bara underbart, det är lite småroligt sådär också. Vi delar på väldigt mycket, jag och Toshi.... Här har jag listat 3 saker vi delar på:

----> Hårspray. Som jag tidigare skrev i ett inlägg, så köpte vi för ett tag sedan hårspray ihop. Min älskade pojkvän är i princip alltid sjukt snygg i håret, vilket jag älskar :)

----> Badrummet. Eftersom vi delar hårspray och han alltid är snygg i håret så kan ni ju gissa att vi även delar på spegeln i badrummet. Dock är han ju ljusår snabbare än mig, men va fan, jag sminkar mig ju också... :P

----> Mjukisbyxor. Mer eller mindre frivilligt från Toshis sida, jag stjäl alltid hans mjukisbyxor för att de är så mycket skönare än mina då de är lite större. MEN de är inte mycket större. Jag konstaterade nyligen att Toshis höfter inte är mycket bredare än mina. Scary! Märk dock att de är bredare, men han kan med lätthet ta på sig mina mjukisbyxor. Är mina höfter breda eller är min pojkvän Japan? Ja ni kan ju gissa :P

Imorgon har måste jag hålla tal om Sakura i skolan. Jag är inte ivirig. Hatar att prata inför folk. Speciellt när det inte är mitt modersmål. Men det är väl bra träning antar jag. Bara det att jag blir så jävla nervös att all Japanska jag lärt mig och allt jag övat in bara försvinner. Poff, in i tomma intet sådär. Nåja, jag försöker att inte anstränga mig så mycket och att bara slappna av och göra det. Alla andra måste ju också göra det.

En glad nyhet angående min och Toshis Sverige resa:

Toshi fick ledigt i hela 8 dagar från jobbet, så hans 2 dagar i Sverige förlängdes just till 5! Fantastiskt!!! :D Jag stannar fortfarande till den 28 Mars innan jag far tillbaka hit. Men 5 dagar, det är så otroligt mycket vi hinner göra och så mycket jag hinner visa honom. Det ska bli så fantastiskt kul!! Ohhh... jag kan inte vänta :)
Imorgon ska vi försöka boka om hans flygbiljetter hem, så än är det hela inte riktigt i land. Men jag tror inte det ska vara några problem :)

Nu måste jag nog sova. Ska dricka min treo och natta mig. På senaste tiden har jag haft mycket problem igen med nacken och sväljer många treos. Men det är nog stressen nu, vi har så mycket i skolan att jag inte kan slappna av. Och jag varken hinner och  ens orkar fara till massagen. Och ännu mindre orkar eller hinner jag träna. Men snart är det jullov och då väntar julafton och min och Toshis underbara tripp till Gifu och Ryokan med Onsen. Övernattning och hela baletten, oj som jag längtar! Jag ska försöka ladda upp en länk till Ryokans hemsida sen när jag hinner, men inte just nu.

Nåja, i Sverige i är klockan nu ungefär 15.00 och här är den då 23.00 så nu är det dags... Goddag Sverige! Godnatt Japan! Oyasumi!

Min kompis Meg ( tjejjen som bodde som homestay i min gamla värdfamilj men som nu har åkt hem till USA igen) postade en rolig note om Kyoto på min Facebook för ett par dagar sen, vilket var väldigt kul att läsa. Hon beskrev träffsäkert bland annat om cykeltrafiken här i Kyoto. Den kan beskrivas med ett ord: Galen. Eller så här: Japaner kan inte cykla. Inlägget fick mig att verkligen börja tänka på min dagliga cykeltur till skolan, nu mera kallad "Dödsfärden" enligt mig. Ungefär så här ser min cykelfärd ut på morgonen:

Skolan börjar kl. 9.00 och jag lämnar hust mellan kl. 8.05-8.15 beroende på hur seg jag varit med att göra mig klar. Första biten är inga problem bortsett från den delen där jag cyklar i tätbebott område, efter mindre vägar. Korsningarna har inte trafikljus (vilket är en stooooor anledning till varför jag väljer denna väg) men husen står så långt ut i korsningarna att man måste vara mkt försiktig när man passerar. Och det är jätte, jättemycket korsningar. Biltrafiken är inte den största faran, de är relativt försiktiga för det mesta. (Undantag finns dock, jag kommer till det senare...) Det är cyklisterna som är riktigt farliga. För de hörs knappt när de kommer, och den japanska cyklisten verkar inte riktigt förstå sig på att cykeln är ett fordon, och beter dig därför ungefär som att de är ensamma på vägen.
Iallfall, när jag klarat av den biten i ett stycke, väntar dödspasset. Och jag menar verkligen, det är The Valley of Death. Jag cyklar alltså på en stor väg som har två universitet (tror jag det är) på vardera sida. Förutom den biltrafik som finns, så kryllar stället av elever. De kommer på sina cyklar från alla håll och kanter, frammifrån, bakom mig, till höger om mig, från vänster.... utan att ta hänsyn till den stackars Annika som bara försöker överleva sin dagliga cykeltur påväg till skolan. Ofta kommer de från höger sida, vilket är längre bort från mig. Alltså har de låång tid på sig att se mig på min cykel, se att jag är på huvudgatan, se att om de korsar min väg kommer vi att krocka. Med allt det i säker beräkning, fortsätter de frammåt, utan att ta hänsyn till lilla mig. Jag förstår mig helt enkelt inte på det. Flertalet gånger har jag behövt tvärnita ( båda två har behövt göra det) för att han/hon bara fortsatt raktframmåt,  korsandes den stora vägen som jag cyklar på. Nu undrar ni säkert varför jag envisas med att cykla genom dödspasset, och jag kan bara säga att det är den kortaste vägen och därför envisas jag. Jag har nu lärt mig att ta till mig pappas råd om hur man ska tänka i trafiken: " Kör som att alla andra är idioter", men omformulerat det lite: " Cykla som att alla är idioter utan förstånd eller logiskt tänkande", så den här veckan har varit nästan utan missöden.
Dock måste jag tillägga om biltrafiken här i Japan: Om du ska passera ett övergångsställe och du har grön gubbe, då har du rätt att passera före eventuella bilar, eller hur?? Jag bara menar, så är det, eller hur??? Men än en gång, när jag ska passera ett övergånsställe och jag har grön gubbe, så ser jag en taxibil som ser ut att vilja köra. Jag ser honom gott och väl, och håller därför ett öga på honom. Jag ser att han ser mig. När jag är en bit ut på övergånsstället så har han fortfarande inte stannat och är nu nära att köra in i mig, vilket gör att jag mitt på övergångsstället måste stanna för att inte krocka. DÅ stannar han. Arg Annika trampar vidare och ser fram emot dödspasset där näst.

Allt kan ju inte vara bara solsken hela tiden :P Nu ska jag sova! Natti natt alla!