Mitt Japan

Min kompis Meg ( tjejjen som bodde som homestay i min gamla värdfamilj men som nu har åkt hem till USA igen) postade en rolig note om Kyoto på min Facebook för ett par dagar sen, vilket var väldigt kul att läsa. Hon beskrev träffsäkert bland annat om cykeltrafiken här i Kyoto. Den kan beskrivas med ett ord: Galen. Eller så här: Japaner kan inte cykla. Inlägget fick mig att verkligen börja tänka på min dagliga cykeltur till skolan, nu mera kallad "Dödsfärden" enligt mig. Ungefär så här ser min cykelfärd ut på morgonen:

Skolan börjar kl. 9.00 och jag lämnar hust mellan kl. 8.05-8.15 beroende på hur seg jag varit med att göra mig klar. Första biten är inga problem bortsett från den delen där jag cyklar i tätbebott område, efter mindre vägar. Korsningarna har inte trafikljus (vilket är en stooooor anledning till varför jag väljer denna väg) men husen står så långt ut i korsningarna att man måste vara mkt försiktig när man passerar. Och det är jätte, jättemycket korsningar. Biltrafiken är inte den största faran, de är relativt försiktiga för det mesta. (Undantag finns dock, jag kommer till det senare...) Det är cyklisterna som är riktigt farliga. För de hörs knappt när de kommer, och den japanska cyklisten verkar inte riktigt förstå sig på att cykeln är ett fordon, och beter dig därför ungefär som att de är ensamma på vägen.
Iallfall, när jag klarat av den biten i ett stycke, väntar dödspasset. Och jag menar verkligen, det är The Valley of Death. Jag cyklar alltså på en stor väg som har två universitet (tror jag det är) på vardera sida. Förutom den biltrafik som finns, så kryllar stället av elever. De kommer på sina cyklar från alla håll och kanter, frammifrån, bakom mig, till höger om mig, från vänster.... utan att ta hänsyn till den stackars Annika som bara försöker överleva sin dagliga cykeltur påväg till skolan. Ofta kommer de från höger sida, vilket är längre bort från mig. Alltså har de låång tid på sig att se mig på min cykel, se att jag är på huvudgatan, se att om de korsar min väg kommer vi att krocka. Med allt det i säker beräkning, fortsätter de frammåt, utan att ta hänsyn till lilla mig. Jag förstår mig helt enkelt inte på det. Flertalet gånger har jag behövt tvärnita ( båda två har behövt göra det) för att han/hon bara fortsatt raktframmåt,  korsandes den stora vägen som jag cyklar på. Nu undrar ni säkert varför jag envisas med att cykla genom dödspasset, och jag kan bara säga att det är den kortaste vägen och därför envisas jag. Jag har nu lärt mig att ta till mig pappas råd om hur man ska tänka i trafiken: " Kör som att alla andra är idioter", men omformulerat det lite: " Cykla som att alla är idioter utan förstånd eller logiskt tänkande", så den här veckan har varit nästan utan missöden.
Dock måste jag tillägga om biltrafiken här i Japan: Om du ska passera ett övergångsställe och du har grön gubbe, då har du rätt att passera före eventuella bilar, eller hur?? Jag bara menar, så är det, eller hur??? Men än en gång, när jag ska passera ett övergånsställe och jag har grön gubbe, så ser jag en taxibil som ser ut att vilja köra. Jag ser honom gott och väl, och håller därför ett öga på honom. Jag ser att han ser mig. När jag är en bit ut på övergånsstället så har han fortfarande inte stannat och är nu nära att köra in i mig, vilket gör att jag mitt på övergångsstället måste stanna för att inte krocka. DÅ stannar han. Arg Annika trampar vidare och ser fram emot dödspasset där näst.

Allt kan ju inte vara bara solsken hela tiden :P Nu ska jag sova! Natti natt alla!