Mitt Japan

Gott Nytt År alla!

Nu har alltså 2009 packat resväskan och åker till Bermudas på en evig solsemester, och som det året är värt det! Har varit By Far mitt bästa år i mitt 24 år långa liv. Som vanligt är jag ju lite av en guldfisk och minns inte detaljerna sådär glasklart, men jag minns att 2009 var det år då jag packade resväskan med hopp och drömmar och styrde stegen mot Japan. Jag vet också att det var just i Japan jag träffade mina drömmars man och att han nu gjort mig till den lycklligaste kvinnan på jorden. Och med det i ryggsäcken stegar jag in i 2010 med ett leende på läpparna :)

Men 2009 bjöd också på en Katt, vid namn Morf som jag gärna vill blicka tillbaka på lite snabbt. Han var den grårandiga lilla whiskas monstret jag tog hem och hade i min ägo i drygt 6 månader. Han fyllde min vardag med raseriutbrott över sönderslagna vaser och rivna gardiner, jag slet mitt hår över kattens förmåga att flytta vattenskålen över halva lägenheten och därmed blötlägga mitt golv, han skrämde vettet ur mig på nätterna och han gav mig många härliga klös och bitmärken i lekens hetta. Men han gjorde mig också så varm inombords då han var den sötaste kissen som satt sina tassar på denna jord ( iallafall för mig), han gav mig härlig hårbottensmassag då vi skulle sova ( hans egenhändigt valda sovställe var på mitt huvud där han gärna borrade ner klorna i min hårbotten och gav mig massage), han hoppade gärna ner i min väska i hopp om att få följa med mig på skolan, han var en pratglad katt och hade många visdommar att dela med sig av ( så länge jag jamade så jamade han tusenfaldigt tillbaka), och min kära katt hade en förkärlek till att ta gemensamma duschar.
Ja, han var en underlig och fantastisk katt. 2009 var inte bara året då jag hade honom i min ägo (sedan slutet av 2008 vill jag minnas) utan tyvärr även året jag var tvungen att ge bort honom. En väldigt tung och sorgsen erfarenhet jag nu har berikats med, och jag grät ganska mycket då jag lämnat över honom. Men det var till en bra familj med ett jättestökigt hus, så han har nu massor med saker att upptäcka och riva sönder i sitt nya hem. Dessutom har han nu fler kattkompisar än under singellivet hos mig. Men jag saknar min Morf, även kallad Stinky Pie.


Morf, Morfen, Stinky Pie, Little Sparta... kärt barn har många namn. Världens finaste katt! Oftast...


2009 var också året vi sa adjö till båda våra hundar, Viggo och Lord. Eller, jag hann inte säga adjö till nån av dem, men jag är tacksam att jag faktiskt tog mig tid att kela och leka med Viggo dagen innan pappa tog bort honom, helt ovetandes av hans kommande öde. Han började som värdens sötaste lilla svarta bomullstuss, och gav oss mycket glädje i familjen. Dock utvecklades han senare till en lite oberäknelig hund, och överbeskyddande mot Mamma. Det var kanske bristande uppfostran från vår sida, men jag har även en stark misstanke att allt kanske inte var rätt ställt i hjärnkontoret också. Men, innan han blev oberäknelig och överbeskyddande var han en så fin och underbar liten pys. Jag saknar honom.


Den svarta lilla bomullstussen Viggo, Viggen, Vigg.


Vår första hund var Lord, och den hunden har jag verkligen inget ont att säga om. Han var den perfekta hunden, ett praktexemplar. Han var så lugn och stabil i sinnet, skulle aldrig nånsin göra oss illa. Man kunde leka med honom hur man ville, man behövde aldrig vara rädd att man av misstag skulle förarga den hunden. Ofta brukade jag låta honom hålla min handled mellan sina stora käkar, och han placerade aldrig något tryck mot armen, som för att inte göra en illa.  När han var valp satt jag alltid på golvet med honom och kelade, vilket alltid ledde till att han kröp upp i knät på mig och bara myste. Även som fullstor Jämte skulle han bestämt krypa upp i knät på mig och jag satte mig ner på golvet. Som Houndini själv lyckades han alltid klämma in alla fyra benen i mitt knä, och sitta där nöjd och belåten.  Tyvärr så blev han med åren mer utehund än innehund, vilket gjorde att det blev hemskt mycket mindre kel. Nyligen blev han sjuk, och enda och mest humana alternativet var att ge honom en spruta och låta honom somna in. Tyvärr var jag redan här i Japan då detta hände, så jag kunde inte säga hejdå åt honom vilket känns rätt sorligt, för han var verkligen den perfekta familjehunden, med ett stort, varmt och vackert hjärta.


Den grå jätten med det stora hjärtat. Lord, Lorden.



2009 bjöd också på många härliga quotations tillsammans med lillsyrran. Typ ala: " Oh my god! It's a giant rock! That's right Kiba, it's a Giant Rock", eller " I think I'm having a heart attack. Yep, definitely a heart attack. Help." Många roliga stunder framför datorn med diverse parodier av Yo-Gi-Oh abridged, Snape, Silver Fang, Silent Hill och Avatar.

Det var lite ur mitt 2009. Så nu vill jag bara säga tack till det gångna året och välkommen till det nya, 2010! Idag blir ett lugnt firande hemma med Toshi. Vi ska fara till ett Jinja ( tempel), laga god mat och bara mysa heeeela dagen. Ett fint firande för att välkomna det nya året!

Jag hoppas ni andra också får ett bra nyårsfirande, lugnt som kanonkalas, och att ni får ett underbart 2010!

Tack och Välkommen!