Mitt Japan

 

Jag var beräknad till den 29:e September, men fick förhöjt blodtryck Fredag den 23:e September och blev ombedd att komma tillbaka för kontroll redan nästa måndag igen, och att i så fall bestämma datum för igångsättning då. Men på Söndag den 25:e September började lätta värkar att komma under dagen, och de kom med 10 minuters mellanrum typ hela tiden. De gjorde inte särskilt ont, men kändes som ett tryck neråt och som starkare mensvärkar, typ. Dessutom kändes de inte bara framtill utan sträckte sig runt bak till svanskotan, typ.

På kvällen runt 22 tiden ringde Toshi ( som jobbade då) in till sjukhuset och frågade om jag borde komma in, vilket de sa att jag borde göra. Så han fick ledigt och kom hem och hämtade mig, Jiijii ( farfar) kom hit och sov med Alex, och vi kom till sjukhuset runt midnatt. Där var värkarna fortfarande för svaga, och de funderade på att skicka hem mig men bestämde sig för att jag fick stanna kvar. Och tur var det för ca en timma senare ( ca 01 tiden) började värkarna öka i styrka och komma var 2:a eller 3:e minut. Barnmorskan var själv överraskad över att värkarna kom så ofta och kraftigt så plötsligt. Hon kallade på narkosläkaren, men narkosläkaren var väldigt upptagen så det tog ganska länge innan hon kom. Och då hade värkarna kickat in FOR REAL. OMG the PAIN. The HORROR. PANIKEN. Ush och fy så jävla hemskt. Med Alex var jag ju knappt vid medvetande pga blodtrycket närmare 200 och tydligen massor av smärtstillande epidural och andra mediciner, så någon som helst smärta upplevde jag ju inte vid hans födsel. Men den här gången. Yepp. Jag ville bara dö. Och stackars Toshi, jag såg i hans ansikte hur han led med mig, men fanns ju inte ett smack som han kunde göra. Dock fann jag det hjälpande att titta honom i ögoen medan värkarna kom, stackarn. Det kan inte ha varit helt lätt för honom heller att bara vara där utan att kunna hjälpa. Och sen att stoppa in den där förbannade epiduralen medan man hade helvetes värkarna, ligga i fosterställning och veta att det är farligt att röra sig, och känna det där fruktansvärt obehagliga och skrämmande trycket i ryggen.... jag var nog rädd för att stoppa in epiduralen utan så starka värkar, så ja det var ett helvete i sig.

Sen att epiduralen som jag mindes skulle ta bort all smärta inte hann ikapp med värkarna då de var för långt gångna, inte tog bort just nån smärta alls, ja då var jag glad.... eller inte. Gud vad jag förbannade att epiduralen aldrig kickade in! Kändes ju grymt bittert att betala över  10 000 kr och gå igenom helvetet med att sätta in fanskapet och sen inte få nån nytta av den. Men i slutändan när krystvärkarna kom ( som typ alla säger är de lätta värkarna, eehhhh, verkligen???), började epiduralen äntligen hinna ikapp och jag kunde känna att den tog bort toppen av krystvärken. Prisa Alah, tack gud för det! För fy fan vad jobbiga de var också. En helt ny smärta. Och att inte få krysta än var fruktansvärt hemskt. När jag väl äntligen fick börja krysta så trodde jag att det strax skulle vara över, typ 5 krystningar eller nåt och så skulle hon vara ute och all smärta skulle blåsa bort. Men nix. Vet inte hur många gånger jag fick krysta, men nånstans kring 15 gånger är kanske inte att ta i för mycket. Det känndes då som att jag fick krysta i en evighet, och att jag kunde skrika och grymta och bröla på ett så omänskligt vis var chockerande för mig. Så mycket har jag aldrig tagit i  i hela mitt liv, med både ben och armar och hela kroppen. När Angelicas huvud äntligen började titta ut fick jag känna med fingrarna på hennes huvud mellan värkarna. Det var ju en otrolig upplevelse. Och sen när hon väl kom ut kunde jag se henne komma ut, något jag missade med Alex pga min onärvaro och det faktum att jag kräktes i exakt samma sekund de drog ut honom. Men nu fick jag se, uppleva och KÄNNA hela förloppet av Angelicas födsel. Något jag hatade under själva proceduren men som jag är så OTROLIGT tacksam för idag. Nu känner jag verkligen att jag har fött barn, och varenda gång jag tittar på henne minns jag vad jag fick igenom för att få ha henne här hos mig. Både genom den jobbiga graviditeten och förlossningen. Känner mig onekligen ganska stark och ganska stolt över mig själv. Rättelse - otroligt stolt över mig själv att jag kunde gå igenom en förlossning. Det är något jag alltid trott skulle vara omöjligt för mig, speciellt utan bedövning, vilket det i slutändan typ blev.

Men förlossningen i sig var egentligen jättebra tror jag. De sa att det bara tog 4 timmar från det att det aktiva värk arbetet hade börjat till det att hon var född. Och det är ju ganska snabbt. Jag vet att det finns många andra kvinnor som får ligga i helvetet betydligt, betydligt längre, så jag är väldigt , väldigt tacksam över min förlossning. Och det blev ju inget akut som med Alex ( skyhögt blodtryck, klippning, sugpropp ( kallas det så, eller var det tång...), barnmorskor som samtidigt tryckte på min mage för att hjälpa honom ut...). Angelica kom ju helt själv utan all den dramatiken. Jag sprack bara lite grann. Och blodtrycket gick aldrig mycket över 150. Så ja, det var en jättebra, jättehemsk, förlossning :)

 

Nu mår jag bra och känner mig full av liv och energi, jag är i värsta bebis bubblan och jag älskar det! Alex är också fantstisk och underbar, verkar gilla att ha blivit storebror. Han far på dagis utan problem och är rar och go mot Angelica när han kommer hem. Jag gör mitt bästa att ge honom så mycket fokus jag kan också, så att han inte känner sig för mycket åtsidosatt av bebisen.

Och Angelica är verkligen min lilla Angel. Hon gråter bara då hon är hungrig. Äter och sover massor. Vaken tiden har nu börjat öka dag för dag ( precis som hennes vikt, hello chubby legs) , och tack och lov händer detta övervägande under dagen. Under natten vaknar hon omkring var andra eller var tredje timma för att äta, hon tar både flaska och bröst galant. Vi byter blöja, hon äter och så somnar hon om. Om hon ibland har lite vakentid under natten kan hon ändå ligga själv i sin säng och jollra på, utan att gråta för det mesta, och så somnar hon om när hon blir pömsig. Verkligen en liten ängel. Hon ser sig mycket omrking, ler ofta ( speciellt ifall vi ler åt henne), har stark nacke och försöker ofta lyfta huvudet och titta och höger och vänster redan då jag rapar henne, hon visar också tendens på att försöka rulla över på sida ibland när hon blir otålig ( vilket är lite skrämmande, är ju farligt om hon skulle få för sig att göra detta under natten och LYCKAS medan jag sover...). Hon är iallafall stark. Kommer nog att vara fart på henne när hon blir lite större. Som sin mor. Mig var det fart på.

 

Sist men inte minst kan jag faktiskt se likheter mellan Angelica och mig i hennes ansikte. Hon har Toshis mörka anlag, men mina ansiktsdrag verkar det som. Och så är hon väldigt vit. Håret växer i racer fart och jag tror vi får en rätt långhårig tös :) Nu ska jag bara lägga upp ett par bilder innan hon vaknar från sin tupplur.

 

Mata ne!