Mitt Japan

Allting är fortsatt bra i familjen Ohnos hus. Angelica är superduktig och sover genom nätterna med bara ett uppvak kring 02 och sedan igen kring 06. Oftast somnar hon om igen och vi sover ca en timma till, fram till 07:30 ungefär. Vi gör dessutom natt mellan kl. 20 och 21. Så jag får jätte bra med sömn och behöver därför inte power nappa något under dagen. Hon sover sig genom förmiddagen i kortare pass, och har lite mer aktiv vakentid på eftermiddagen fram mot kvällen. Vi äter middag runt 18 tiden och tar ett bad runt 19, sen är det bara förberedelser inför sängen och vi går upp till sovrummet strax för 20 och då äter hon sista gången innan hon somnar. Vi har i det stora hela lyckats få in rätt bra rutiner.

 

Förberedelserna för vårt kommande Sverige besök tar sig frammåt. Jag har bokat tid för Angelicas första vaccination den 28:e November. Vi har ännu inte gjort något pass åt henne men det ska också göras snart. Ännu har vi inte bokat biljetterna hem men snart är det också gjort. Vi får se exakt när vi far hem, men antagligen i början av februari och så är vi i Sverige i ca en månad. Det ska bli så kul att få komma hem igen!  Den här gången blir det dock inte något flängade runt i kring, utan bara spendera så mycket lugn kvalitets tid med familjen som möjligt. Dels på önskemål från dem ( och för att jag själv vill det) men också för att jag nu med två barn och utan tillgång till egen bil inte tar mig lika lätt runt i kring. Men jag ser verkligen fram emot att få prata och skratta med familjen och mina vänner, träffa min kära vän Carros nya lilla pojke ( likaväl som hennes numer stora förstfödda också), äta svensk mat, gå på stan i Pite och handla på ICA och Coop!! :) Börjar längta riktigt mycket då jag tänker på det.

 

Annars så växer Alex också så det knakar. Han grät för första gången nånsin till en film här om dagen ( 4 år och 5 månader gammal). Jag hade hyrt Järn Jätten, som jag själv älskar, och i sista scenen sprängs han i bitar då han offrar sig själv för att rädda alla andra. Alex vände sig om och tittade på mig, helt röd i ansiktet och med tårarna rinnandes. Jag frågade varför han var ledsen och han svarade att det var för att den stora roboten gick sönder. Åhhh mammahjärtat brast! Jag grät lite själv ;)

 

Nu behöver jag fortsätta med annat hushållsarbete innan Angelica vaknar. På återseende!